Hakkuumotit eivät kerro luontouhasta

 

Metsänhoitoa moititaan intensiiviseksi. Ilman sen kummempia määrittelyitä puhutaan tehometsätaloudesta. Sana on tarkoitettu negatiiviseksi.

Tämä on outoa: millä muulla alalla tehottomuutta pidettäisiin hyveenä? Voisiko ajatella, että esimerkiksi ravintoloita vaadittaisiin heittämään astianpesukoneet mäkeen, jotta toiminta olisi vähemmän tehokasta?

Takana on käsitys, jonka mukaan tehometsätaloudessa panokset ovat suuret ja tuotot vielä suuremmat, mutta sivuvaikutuksista ei välitetä. Niitä ovat esimerkiksi luontokato.

 

Käsitystä voi kritisoida. Toki, kun metsään mennään, se tehdään tehokkaasti ja koneilla, mutta tässä unohtuu kaksi asiaa.

Teho muuttuu tehottomuudeksi, kun tiedetään, että aika usein sinne metsään ei mennäkään, vaikka tehokkuus sitä vaatisi. Se näkyy esimerkiksi metsänhoidon rästeinä.

Toiseksi, hakkuukoneen tuotokseen voi aivan hyvin laskea myös sen, että se on luontoystävällinen verrattuna metsuriin. Esimerkkinä: hakkuukone on kevyt ja sen avulla puut voi karsia ajouralle, jolloin maahan karsitut oksat suojaavat aluskasvillisuutta kuormatraktorilta, jonka puukuorma painaa todella paljon.

 

Avohakkuun jälki on rujoa, mutta onko se haitallista luonnolle?

Jos ajatellaan, että on, kasvattaako hakkuiden lisääntyminen tätä haittaa? Näinhän meillä ajatellaan, kun kauhistellaan suuria hakkumääriä, mutta asia voi olla toisinkin.

Hehtaareissa mitattuna avohakkuiden määrä ei ole kasvanut sitten vuoden 1964. Toki määrä on vaihdellut vuosittain, mutta minkäänlaista trendiä ylös tai alas ei ole havaittavissa.

Kuinka tämä on mahdollista, jos päätehakkuista saatava kuutiomäärä on kasvanut? Tietenkin siten, että metsässä on enemmän puuta.

Vaikka metsähehtaarien määrä on pysynyt suurin piirtein ennallaan, puuston määrä Suomen metsissä on noussut 50 vuodessa lähes 70 prosenttia. Pakkohan tämän on näkyä niin, että myös hakatulta hehtaarilta saadaan enemmän puuta.

 

Jos luonto sitten kärsii päätehakkuusta, kasvaako kärsimys, jos hakattujen kuutioiden määrä kasvaa mutta hakkuuhehtaareiden määrä pysyy ennallaan? Lopputuloshan on sama, hakkuuaukko.

Jos joku väittää, että kasvaa, hänen täytyy tarkoittaa, että samalla kun metsien puusto on lisääntynyt, myös sen luontoarvot ovat kasvaneet.

Näin voi ollakin. Hakkuiden kriitikot kuitenkin kiistävät tämän kategorisesti. Heidän mukaansa puuston lisääntymisestä ei voi mitenkään päätellä, että metsäluontokin voisi paremmin.

Siksi olisi mukava tietää, mihin väite päätehakkuumäärien kasvun haitallisesta luontovaikutuksesta perustuu.

Kirjoitus on julkaistu Maaseudun Tulevaisuus -lehdessä 20.12.2021.

Skogsbranschens rykte är bra – om det finns sådant

Finska Forstföreningen får då och då erbjudanden av kommunikationsbyråer med budskapet att ”vi kan hjälpa er att korrigera skogsbrukets dåliga rykte”. Sådana erbjudanden är inte särskilt lyckade, därför att utgångspunkten är fel.

Det är en illusion att skogsnäringens rykte på ett eller annat sätt är dåligt. I dylika sammanhang har jag ofta citerat Ignacio Ramonet, grundare av Attac-rörelsen. Han har sagt att det är ett grundläggande misstag att föreställa sig att världen ser ut som i massmedierna.

Beträffande skogarna stämmer bilden bra. På basis av opinionsundersökningar och till exempel respons på kommunikationsprojektet Skogens Finland, vet vi att ryktet är bra.

Det är naturligtvis lätt att få människor att motsätta sig kalhyggen, om man konstruerar frågorna rätt. Ändå är ryktet inte dåligt, inte ens i tidningsspalterna, vilket vi vet tack vare olika medieuppföljningar.

Det finns egentligen bara 2–3 finländska medier, som man med rätta kan beskriva som skogsbruksmotståndare, men helst låter jag andra göra det.

Finland är så till vida ett exceptionellt land att de flesta har en åsikt om skogarna. De, som gör opinionsundersökningar, säger att andelen jag-kan-inte-säga-svaren alltid mycket liten då det gäller skog.

Det lönar sig att komma ihåg det här också då vi bedömer utlänningars uppfattningar om de finländska skogarna och användningen av dem. Faktum är att de inte vet någonting om detta. Om man inte arbetar med skog, beror uppfattningen om den på vad man råkat höra eller uppleva. Om det finns bara lite skog i hemlandet och betydelse av dess användning är liten, är det naturligt att man inte vet särskilt mycket om den.

Man tror att skogen används lika överallt. Om nyheterna om skogen i det egna landet berör skogsskador och förlust av biologisk mångfald, tror man att det är lika i alla länder.

Det här framkommer också ur den respons vi fått på artiklar i webbtidningen forest.fi då vi gjort reklam för den i sociala medier i Centralaeuropa.

Man anser att förnuftigt ekonomiskogsbruk inte är möjligt. Ofta vet man inte ens att man själv använder skogsprodukter nästan hela tiden. Och om man vet det, anser man att alla andra material, till exempel hampa, ändå är bättre än trä.

Borde man försöka ändra situationen och hur? Jag vet inte.

Om svaret är ja, är det åtminstone inte något som Finland ensamt kan göra. Många ekonomiska organisationer, så som FN-organisationerna FAO och UNECE försöker förändra läget. Men det lyckas knappast utan skogsnäringens medverkan. Skogsnäringen måste föra sin egen talan. Om det överlåts åt andra, gör de som de vill, och det är inte nödvändigtvis ett bra alternativ för näringen.

Skogsbranschen i Europa har också förr genomfört gemensamma projekt, till exempel, grundandet av PEFC. Kommunikation hänger bara på viljan, men resultatet av den kan man inte förutspå. 

 

Artikeln publicerades i tidningen Skogsbruket i december 2021.